Den inre kampen

Den inre kampen är tvungen att tas när något i livet måste ta slut och när något annat behöver börja. Den är nog en av de ensammaste och tyngsta kamper man behöver ta. Ibland kommer många små, ibland kommer en riktigt stor uttömande. Gemensamt med alla är känslan av tomhet efteråt. Vacuumet, vilsenheten.

Dom tillfällerna där man väljer om man ska ta en ny väg eller gå tillbaka på samma som man kom ifrån. Om man t.ex lever i ett förhållande där man är förtryckt, flyttar man den inre kampen till en kamp för överlevnad. Varje dag blir en sträcka att ta sig igenom. Förtryck kan dock vara av olika slag. Du blir genom våld av en utomstående underkastad eller du blir genom självförstörelse underkastad din partner och låter denne ansvara för ditt självförakt. Dvs du låter dig bli kränkt om och om igen. Självförakt är också en inre kamp men det är inte den jag syftar till nu. Jag avser den kamp som många namnger som, tonår, medelålderskris eller livskris. Kärt barn har många namn.

Några av motståndarna man möter i sin inre kamp är ”borde vara, förväntningar, hopp, önskemål och samhälls normer”. Vi har en bild om hur vi skulle kunna leva. Ofta bygd på hur vi har lärt oss att det ska vara sen tidig ålder. När den bilden inte stämmer överens med hur det faktiskt blev, blir vi förvirrade. Man kan under en lång tid trycka ned allt inom sig och fortsätta som man alltid har gjort. Det vi bör veta är att för varje gång vi ignorerar våran inre röst desto starkare blir den när den kommer tillbaka. Först meddelar den sig genom känslor sedan går den över till fysiska dysfunktioner. Vi blir sjuka.

Allt går att återställa. Med det menar jag inte att allt blir som förut. Det finns ingen mening att återställa till något som var orsaken och början till att den psykiska/fysiska nedbrytningen startade. Med återställning menar jag ett nytt liv, ett nytt sätt att leva och må bra.

Nytt är många gånger så skrämmande av någon orsak att vi hellre stannar kvar i det dysfunktionella. Exempel är att vi är så rädda för att bli äldre och förändras, att vi desperat lägger ut en massa pengar och tid på att förbli unga, se unga ut.

Jag är inte på något sätt motståndare till skönhetsingrepp av något slag. Om man vill känna sig vacker och lägga tid på sig själv är det fantastiskt. Det kräver ju att man får jobba ihop en del pengar och många ingrepp är mycket smärtsamma. Var bara medveten om känslan bakom orsaken till att du gör dem. Inget bör göras av en känsla av otillräcklighet eller skam. Man bör dock inte åsidosätta sin inre skönhet. Den kan vara nog så smärtsam och ibland även kräva att man lägger ut pengar. Man skulle kunna säga att den inre kampen är ett skönhetsingrepp på själen. Det gör ont när man behöver göra ett avslut och det kräver mycket av en att börja något nytt. På samma sätt som vid ett fysiskt ingrepp är det viktigt att vårda ärren. Ärren i själen kan bli lika hårda och oelastiska som ärren på huden. Den största skillnaden är att när du tar din inre kamp är det du som är kirurgen. Du avgör hur snittet ska se ut.

Fördelen med att ha tagit sina inre kamper är när man kommer ut på andra sidan. Blir du bitter och sorgsen så är du faktiskt kvar i kampen. Många inser inte det. Att gå igenom en inre kamp och komma ut på andra sidan är bara en känsla av lättnad. Visst kan man ha en viss sorg över det som varit men det kommer att tunnas ut allt eftersom. Titta på våran natur. Två gånger per år går hon igenom sina inre kamper. Det är höst- och vår stormarna. Vissa år är dom vilda och andra år milda. Precis som med vår natur så går vi efter en kamp in i dvala, saktar ned och drar oss inom oss själva ett tag=vinter. En annan gång flyger ut i världen och startar nya projekt med liv och lust= vår/sommar.

Tänker man så, då inser man att allt går i cykler/cirklar och tar aldrig slut. Du, bara du är den som bestämmer om du ska fortsätta i samma cirkel om och om igen, eller starta en ny. Ge aldrig upp på dig själv! Vet att varje känsla du känner är sann. Det är kanske inte någon annans sanning men det är din sanning. Ingen kan någonsin ta den ifrån dig. Lär dig acceptera att vi har alla våra egna sanningar och jobba på att finna medelvägar mellan varandra. Om det inte går, ja då är det dags att göra ett avslut=börja något nytt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: